Några månader innan Felix föddes separerade jag och min man. Vi är inte formellt skilda ännu, men vi har inte levt tillsammans sedan dess. Ibland är det jobbigt. Känslorna rinner över mig och i synnerhet så sköljer bitterheten över mig som ett kallt hav. Frågor som börjar med varför radas upp, och svaren på dem finns inte. Jag lovade honom en gång att om han ljög för mig så skulle jag bita av honom pungen, eller rättare sagt – han lovade mig att jag skulle få göra det. Under mina bittra stunder ångrar jag att jag inte gjorde det. Bet så att det krasade, bet så att jag slappa hata. Hata honom och hata mig själv som litade på honom.
Men så finns ju den underbaraste av alla, Felix, just tack vare den där pungen. Det gör mig glad över att jag aldrig genomförde. Han finns och jag skulle inte byta honom mot någon eller något i världen. Hans arv, och hans värld har gjort honom precis så fantastisk som bara han kan vara. Men det är farligt att ha någon så fantastisk intill sig när man är bitter och ledsen. Jag skulle vilja ta honom i min famn och trösta mig med hans lukt och hans närhet. Är det rätt att göra så?
Jag säger till honom att det är okej att gråta, att det är något som alla människor gör och att det är bra. Jag tror på mina ord, och jag skäms inte för mina tårar. Men han ska inte behöva trösta mig. Min glädje är mitt ansvar, inte hans, och jag är rädd att om jag tröstar mig hos honom nu så kommer det vara svårt att vänja sig av med. I synnerhet när mina tårar beror på hans pappa så känns det fel. Han kanske inte förstår det nu, men de känslor jag förmedlar förstår han. Dem besparar jag honom gärna tills han har egna hjärtesorger om ett par decennier. Jag döljer inte mina tårar för honom, och jag distanserar mig inte från honom när jag är ledsen, men jag tar inte honom till mig av egoistiska skäl heller. Jag gråter och skriver när han sover, och när han vaknar känns allt lite lättare igen. Det tror jag att vi båda vinner på i längden.
