Napp, eller inte?

Felix har börjat leta upp tummen och nästan lyckats sutta på den, han suttar på tummens knoge. Det är första gången han visar någon form av sugbehov utöver amningen.

Under veckorna som gått har många personer vi mött uttryckt att "nu är det väl dags att börja med napp?". En del försöker hjälpa honom att stoppa in tummen i munnen, andra menar att tummen är djävulens påfund och att napp är bättre. Jag har faktiskt inte en aning, så jag freestylar lite i frågan.

Jag har fått nappar i de där reklamboxarna man får när man är gravid. Jag har kokat dem och de är redo för användning. När han sög på knogen för någon natt sedan hade jag nappen till hands nästa natt. När han började suga stoppade jag in nappen i munnen på honom så att han skulle suga tag om den. Men så fan heller, tyckte Felix, och spottade ut den. Jag försökte en gång till, men då klöktes han istället och så avslutade jag försöken (för denna gång) med att hålla den framför honom så att han skulle hitta den själv.

Han vill inte ha nappen nu. Vissa barn vill inte ha napp, andra barn börja med napp när de slutar amma, vissa vill ha tummen. Det är helt enkelt inte jag som bestämmer i frågan.

Egentligen tycker jag att det enklaste vore om han varken ville ha tumme eller napp. Inget att vänja sig av med i framtiden. Men om sugbehovet finns, så kan jag inte sätta mig över det. Och det är trots allt omöjligt att han ska ha tutte i munnen hela tiden.

Något säger mig att den här frågan kommer vara återkommande den närmaste tiden...

För lätt?

Min lilla kille är snart tio veckor gammal. Tio veckor är ingenting, hans liv har knappt börjat. Ändå har han hunnit bli stor. Flera dubbelhakor, goa lår och nästan en decimeter längre än när han föddes. Det allra första av hans bebistid börjar redan försvinna. Mammahjärtat jublar när han gör de där minerna som han gjorde när han var alldeles ny och skulle sätta igång brösten, för han gör dem inte så ofta nu längre. Han har uppfostrat tuttarna bra, så det behövs inte. Mammahjärtat gråter när det inser att pojken inte sover bäst på bröstet längre, utan vill ligga själv i sängen. Den lilla börjar växa upp, och detta är bara början. Jag gläds åt hans utveckling, men mammahjärtat det gråter en skvätt när jag inser att det aldrig går att få tillbaka de små egenheterna han växer ur.

Det är nu det börjar. Den lilla människan börjar ta form, och den personlighet man tidigt ser som mamma börjar bli tydlig för utomstående också. Det är nu månadsbreven från blöjtillverkarna informerar om att "rutinerna nog börjar sätta sig" och kanske får man "sova lite om nätterna nu". "Den jobbiga tiden är över" och nu kan man "börja njuta av sin lilla bebis". Jag undrar om jag inte haft det lite för lätt. Ett inlägg om den kungliga bebisen fick mig att verkligen tro att jag har haft det för lätt, då det undrade om Vickan verkligen fått veta vad som väntar med såriga bröstvårtor, toalettbesök, avslag och så vidare. Visst, de första toalettbesöken efter förlossningen var de värsta i mitt liv, och jag önskade att man rekommenderat mig en ensidig kost av katrinplommon på BB samt berättat att en dunk vatten om dagen är lämpligt när man ammar. Jag som sprungit på toa stup i ett om dagarna var på toa morgon och kväll för att jag visste att det var nödvändigt, inte för att det tryckte på. Och visst hade jag såriga bröstvårtor. Felix formade munnen till lilla O när det var dags att äta, det hjälpte inte. Det isade långt bak i ryggen när han tog tag och förlossningssmärtan kändes obefintlig i sammanhanget. Och de dagar då mjölkproduktionen löper amok och de redan enorma brösten bara blir större och större tills mjölkkörtlarna är i armhålorna och spänner sig, de är inte roliga. Avslagen var bland det värsta. Aldrig har jag längtat så intensivt efter ett bad, bara för att man inte får bada. Jag som glatt mig så åt att slippa mensen under nio månader hade avslag i sex veckor. De små stackars stygnen jag hade skavde utav bara helvete. En kväll försökte jag klippa bort dem med kökssaxen. Jag hoppas att det kan förklara desperationen jag kände på grund av dem.

Men detta var obetydligt i sammanhanget. Min lilla pojke fyllde mig med en sådan lycka att det var långt från oövervinnligt. Grus i skon, inte brutna ben. Min förlossning gick bra, mitt barn sov ordentligt om nätterna redan från början och jag mådde toppen även när den första lyckoruschen lagt sig. Visst tusan var jag lyckligt lottad. Att inte spricka sönder fullständigt och att få igång amningen ganska direkt är absolut sådant som gör anknytningen enklare. Men har jag haft det för lätt? Vet jag verkligen hur det är att ha småbarn? Han har ju knappt gråtit. Sovit varje natt. Ätit ordentligt. Om det jobbigaste är över nu, blir det inte värre än såhär?

*peppar peppar ta i trä*

Många människor säger att det är jag som har format Felix till att bli som han är, trygg och rutinerad. Bullshit kommer jag säga om det så länge jag lever, möjligtvis har jag underlättat för honom att bli den han är. Och det har jag gjort tack vare alla fina människors goda råd, MVC, BVC, föräldratidningar, månadsbrev och informationssiter på nätet. Jag visste ingenting om allt detta förut, men jag har lyssnat och tagit till mig av de råd jag fått. Plockat ut guldkornen och slagit samman dem till något som passar mig. Jag har trott på den kunskap som finns och inte avfärdat goda råd med att jag tycker att folk lägger sig i. 

Mina bästa råd:

– Smörj såriga bröstvårtor med Lanolinsalva (jag använder Medelas Purelan), bröstmjölk och låt dem lufttorka efter vare amning (låt ungen ligga kvar vid bröstet en stund om det är olämpligt att flasha tuttarna). 

– Använd amningsinlägg som lyfter bort tyget från bröstvårtan. NippleEase från Promix är fantastiska!

– Drick mycket vatten när du ammar.  

– Ät massor med lösande kost efter förlossningen. Gå till doktorn om det är för jävligt, det finns hjälp att få. Ha vinylhandskar till hands vid toalettbesöken. 

– Kolla med sidor som vårdguiden och 1177 innan konsultation av familjeliv tas i akt, men om det finns 25 trådar om ditt problem på familjeliv så är det troligen någon som skrivit något vettigt och ditt problem är antagligen helt normalt. Källkritik!

– Tro på din instinkt och din förmåga, både att föda och att sedan ta hand om barnet. 

– Våga fråga och be om hjälp! 

– Och njut, njut, njut och njut över varenda lite detalj hos bebisen. Det hinner knappt börja innan det är för sent. 

Nattlampan, en liten bekräftelse

Härom natten hade jag en dålig natt. Jag var ledsen och besviken mest i allmänhet, låg och grät och uppdaterade Facebook med en tyck-synd-om-mig-status. Jag sov hos mina föräldrar och mamma som legat vaken kom ner och pratade med mig. Felix sov när hon kom ner, och fortsatte sova gott trots att vi pratade. När han vaknade vid fyra tände mamma lampan, och de yrvakna ögonen öppnades fullt ut. Jag bad henne släcka igen, och att inte busa med honom. På natten är det natt och busa gör man på dagen. Under tiden han ammade pratade vi lågmält med varandra, och en stund efter att han var klar hade pappa gått upp och var på väg till jobbet, så vi gick upp och la oss i hans sköna säng. Pappa kom upp med kaffe och lamporna tändes och släcktes ett par gånger till innan vi kom till ro igen. Jag ammade en gång till och sen sov vi en bra stund till. Resten av dagen så var Felix aningens gnälligare, lite otåligare, inte lika glad och hade mycket svårare att komma till ro.

Jag tänkte inte så mycket på det då, men idag när han var tillbaks i samma gängor igen så har jag funderat en del på det. Jag undrar om det inte var den ovanliga morgonen som störde hans rytm på något sätt. Jag tror minsann att jag fick en droppe eller två på min kvarn.

Häxkuren

OBS! Varning! 

Don't try this at home! 

Igår hade jag feber hela dagen. Men föräldrarna annorstädes hann jag känna ett sting av "hur fan ska det här gå?" Men det gick bra, efter en stunds gnissel på morgonen då Felix troligen tyckte att mjölken var för varm, inte ville busa, inte ville mysa, inte sova, helst ville äta men inte ur de där överkokta tuttarna och så, så gick det ganska bra. Vi flyttade ur sängen ner i soffan så att jag kunde sitta bekvämt även med ond nacke, då åt han. Sedan somnade vi i soffan och sov en lång stund.

Grejen med mig och feber är att jag inte kan äta ordentligt, och grejen med mig och att inte kunna äta ordentligt är att jag får migrän av det. Alltid. Idag har huvudvärken lurat och jag har försökt mota den med vad jag äter och vad jag väljer att inte äta. CocaCola är dåligt, jag har lärt mig det, trots att kroppen ber om det. Avokado är bättre, ProViva likaså, semla också uppenbarligen. Men när kvällen kommer och huvudvärken mer och mer liknar migrän och gör mer och mer ont, då är det slut på försöken. Då är det hårda tag som gäller.

Innan jag blev gravid så körde jag en häxkur mot migrän. En Panodil, en Ipren och så svalde jag ner det med en burk Redbull eller dylik energidryck (ICAs funkar skitfint). När man är gravid får man inte ta Ipren eller dricka energidryck. När man ammar får man knappt ta Ipren och inte dricka energidryck. Men om man har migrän som håller i sig i upp till tre dygn så är man ingen vidare bra mamma, och det funkar i synnerhet dåligt om man är ensam med sin bebis om inte nära och kära ställer upp.

Så jag gjorde vad vilken mamma som helst hade gjort. Googlade! Ipren är ok i en engångsdos, enligt Fass och det bekräftade 1177. De avrådde starkt från energidrycken, men jag trotsade dem. Migränen måste bort, och google kunde inte ge mig något konkret om hur det skulle vara skadligt för Felix. Jag stoppade med andra ord fingrarna i öronen, sjöng trallalla en stund och gjorde som jag ville. Migränen gav vika med en gång.

Jag håller tummarna att mitt experiment funkar bra för oss båda. Men jag fick ingen medalj för bästa mamma, idag heller.  

Nattlampan

Under småbarnstiden är sömn en het potatis har jag förstått. Artiklar i varje nummer av alla föräldra-barn-tidningar, bloggar, inlägg på facebook och så vidare. Personligen har jag inget bekymmer med detta. Felix har sovit ordentligt från början. Ammat vid 12 snåret (ofta har han sovit en bra stund på mitt bröst innan dess), sovit till 4, ammat, sovit till 8. *pepparpeppartaiträ* Ibland har jag trott att nu jävlar har jag fuckat upp nattsömnen. Det har varit då han sovit mycket under dagen och när han varit i full gång under dagen och fått tusen intryck. Men när kvällen kommer så lägger sig lugnet över honom och han sover som en stock. Jag tar inte åt mig äran för detta. Jag har på intet sätt påverkat honom till det.

Men, jag har gjort en sak som jag inbillar mig att det har hjälpt honom att hålla rytmen. Det är vår nattlampa. Pojken föddes ju på lucia och då hängde stjärnan i sovrumsfönstret. Jag har alltid varit barnsligt förtjust i att ha stjärnan tänd om nätterna och upptäckte snabbt en stor fördel med att ha den tänd. Jag kunde amma och byta på honom utan att behöva ändra ljuset i rummet. Natten är mörk, men inte bäcksvart och dagen är ljus. För ett par dagar sedan sov vi hos min moster. Första natten där sov vi i bäckmörker. Det var ovant. Felix vaknar ibland men somnar om av sig själv igen. När jag har nattlampan tänd så kan jag hålla ett öga på honom utan att störa honom de gånger han somnar om själv, nu kunde jag inte det. Nu hade jag hunnit lära mig hans signaler, så jag behövde inte titta till honom varje gång han lät. Men om jag hade haft det bäcksvart när han var alldels nykläckt så hade jag nog tänt och släckt tusen gånger. Jag tror att vi påverkas jättemycket av förändringar i ljuset, det är trots allt det vår biologiska klocka är uppdragen på. Ständiga skiften i ljus tror jag ger skakig nattsömn, men jag har inga andra belägg för min teori än just det att det verkar stämma på Felix och mig själv.

Nu låter han, bäst att se om han vill ha en slurk trots att det är "fel" tid!

Ut och in. Av och på.

Igår och idag har vi varit på äventyr. Igår packade jag ihop oss och styrde ner oss till Malmö där vi slog läger hos Felix farbror med familj, där även Felix pappa tittade in en stund. Vi sov över där och allt var frid och fröjd.

När man är ute på äventyr så vill man ju hinna med så mycket som möjligt. Häng på pappas jobb, kafémys hos faster, barnmorskebesök (vilket var den egentliga anledningen att vi körde ner) och besök hos Inger hann vi med idag innan Felix protester blev för vilda. Han(s blick) sa, om du tar ut mig ur bilen och av mig overallen en gång till innan vi är hemma så tänker jag låta dig få mjölkstockning och skrika dig i öronen så att dina trumhinnor flyttar ihop, capice? Och vem är jag att säga emot?

Nu är vi hemma, hos mormor och morfar. Felix somnade i bilen och sover än. Snart ska jag lyfta upp honom ur babyskyddet och så ska vi gå en runda med hundarna här ute i skogen. Sen, ska vi åka hem, om jag inte blir bjuden på kaffe också!

Mer om gråt

För ett par dagar sedan hade Felix en gråtattack som överträffade allt han gråtit innan i hela sitt liv sammanlagt. Enligt min pappa var detta första gången han grät, enligt mig var det första gången som han "fastnade" i det. Han har gråtit så innan, men inte så länge. Man är ganska ödmjuk inför livet när ens barn är till synes otröstligt.

Det hela började när jag erbjöd honom bröstet. Han tittade upp på mig, log, tog tutten i munnen, spottade ut den igen, skrynklade ihop hela ansiktet och började storgråta. Jag försökte hjälpa honom att rapa, bära runt på honom, byta position i famnen, byta blöjan, allt ovanstående igen och så vidare. Inget hjälpte och paniken vällde upp inom mig, men så kom logiken och vällde tillbaka. Om inget hjälper, då kan jag ju lika gärna skita i att försöka och bara finnas nära istället. Så, vi satte oss i soffan och jag lade Felix i mina armar så att vi fick ögonkontakt, och så började jag prata med honom. Berättade för honom att det är bra att gråta, att det måste man göra för att hantera det som känns jobbigt, att jag hjälper honom med det jag kan men att han själv måste hantera det som är svårt, att jag lovar att det kommer bli bra även om det inte känns så just nu och att jag lovar att finnas nära honom. Efter en kort stund var det som om han började fokusera på mig och kom ur gråten. Sedan somnade han i min famn. Efter det har han haft ett par omgångar där han blir jätteledsen, men han kommer ur dem snabbare när jag gör såhär.

Nä, jag tror inte att han fattade vad jag sa, men jag tror att mina ord lugnade honom. Inte vad jag sa, utan att jag sa. Men, jag tror att jag förmedlar det jag säger när jag sitter lugnt och upprepar mitt mantra för honom. Och jag är övertygad om att det jag säger och det jag förmedlar kommer att påverka honom när han växer upp. På vilket sätt återstår att se, men jag hoppas att han kommer kunna gråta och hantera sina problem när han blir stor. Sopa under mattan är sällan bra, har jag hört.

Nu med ett par dagars erfarenhet mer har jag konstaterat att gråten berodde på ett troll i näsan. Först trodde jag att trollet bodde i tutten, närmare bestämt i höger tutte. Men eftersom han tog den ibland och åt bra då så verkade det orimligt. Nu bor trollet i näsan, och med ett par droppar bröstmjölk i varje näsborre innan amningen så motar vi bort trollet en stund. Det är inte lätt att vara liten och ha en manlig förkylning ett troll i näsan.

Det är väl huvudsaken?

Innan jag fick barn så var det många förståsigpåare i min närhet som siade om att min morgontrötthet skulle "gå över" när jag fick barn. Nu ska jag kanske inte ta ut någonting i förskott så här dryga två månader in i livet som mamma, men det har inte hänt än.

Men jag vaknar ju när Felix är vaken. I alla fall efter en stund.