Sova i egen säng?

Felix sover i sin säng om nätterna. Han somnar vid mitt bröst och sedan lägger jag honom i sängen, ungefär vid 10-tiden på kvällen. Han vaknar ganska ofta vid 3-tiden och vill ha lite att äta då. Om jag lyckas hålla mig vaken så lägger jag honom i hans säng som står precis intill min igen, annars ligger han hos mig. Nätterna han sover genom utan att vilja äta blir fler och fler, men det går lite i vågor.

Jag har valt att göra såhär av flera olika anledningar, den allra största anledningen är för att det passar mig och Felix. Jag vill ha honom nära så att jag inte behöver gå upp om nätterna när han vill ha mat och jag vill att han ska kunna se mig när han vaknar. Jag tror att god sömn bygger på trygghet och att den tryggheten måste man bygga upp. Min plan är att skapa en trygghetszon åt gången. Först var det hos mig som var tryggheten, sedan hans säng. Nästa steg blir att flytta hans säng från min säng och nästa igen blir att flytta hans säng in på hans rum. Jag har inte bråttom, huvudsaken är att han är trygg både när han ska somna och när han vaknar. Jag vet också att han kommer ha mardrömsperioder och andra turbulenta perioder i sitt liv som stör nattsömnen och då vill jag finnas nära, för hans skull. Felix har dessutom varit väldigt tydlig med hur och var han vill sova hittills. Vissa nätter har han varit "klängig" och velat sova nära mig, andra nätter har han inte alls kommit till ro förrän jag lagt honom ensam i sängen. Någon kontinuitet när det gäller sömn räknar jag inte med på länge. God nattsömn är något man bygger upp och skapar med trygghet.

Det är han som styr, men jag försöker hjälpa honom till bra mönster och beteenden.

Sömn- och matpåverkan

I mina ögon så handlar barnuppfostran om påverkan. Jag vill påverka mitt barn så att hans beteenden blir sådana att han kan fungera i samhället, med familjen, i sociala situationer och med sig själv. Han är född med en serie egenskaper som ger honom lätt för vissa saker och svårt för andra saker, sedan är det min uppgift att forma honom. 

Sömn och mat är stora faktorer av detta. Ett litet barn ska själv bestämma rytmen för mat och sömn har jag lärt mig, både genom eget faktasökande och genom BVC. Det har Felix fått göra. Jag räknar varken gånger eller timmar när det gäller amningen. Han är tydlig med när han vill äta och jag ser ingen anledning att sätta mig emot det. Men när jag tänker efter så har jag hjälpt honom att "styra upp" det. Periodvis har han varit väldigt kladdig med amningen. Ett tag när mina bröstvårtor var som sårigast så ville han äta lite och ofta, och när han aldrig hann bli riktigt hungrig så sög han inte tag i bröstet ordentligt utan tog ett par suttar, sedan släppte han och tog ett nytt tag ett par sekunder senare. Det som gjorde mest ont var när han tog tag, och ibland när han släppte bröstet genom att fortsätta suga och bara flytta huvudet bakåt så att bröstet drogs ut. Det var helt enkelt ohållbart att han skulle hålla på så, för min skull. Därför lät jag inte honom äta precis när han signalerade att det var det han ville. Jag bytte blöjan och busade lite med honom på skötbordet, drack ett glas vatten, snackade lite med honom, gick på toa, hämtade en filt och placerade kuddarna rätt i soffan innan jag satte mig ner. Och när jag väl satte mig så hade suget vuxit till hunger, och han åt bättre för varje gång. Ännu bättre var det de gånger han kunde sitta hos mormor eller morfar och leka tills han verkligen var hungrig. Han tänkte liksom inte på hur sugen han var när han inte hade brösten intill sig. 

Härom dagen läste jag en frågespalt där en mamma frågade om hur hon skulle få sitt barn att sluta äta varannan timme på nätterna. Svaret blev att hon skulle försöka glesa ut amningstillfällena för att barnet skulle hinna bli hungrigt mellan amningstillfällena. Med min egen erfarenhet i bakhuvudet så tyckte jag inte att det var något konstigt, men reaktionerna på det antydde att det var barnmisshandel de förespråkade, och i vanlig ordning så möter man sakfrågor med personangrepp. Hur som helst. Jag tycker inte att det är barnmisshandel att hjälpa barn med mat och sömn. Visst ska de själva få hålla rytmen, men de kan få hjälp att få en bra rytm som både de och föräldrarna mår bra av. Det finns ingen anledning att vara en martyr bara för att man är förälder och det är så mycket lättare att vara en bra förälder om man får sova ordentligt. 

Det är inte farligt för ett barn att gråta och vara ledsen, det som möjligtvis är farligt är att inte få gråten bekräftad. Man behöver inte vara så drastisk, att skjuta på amningen behöver inte betyda att barnet måste ligga ensamt och gråta i flera timmar. En kvart varje gång gör mycket på ett par dygn. Att få en bra sömnrutin och bra matvanor är en långvarig process, och någonstans måste man börja. Plötsligt en dag så börjar de på dagis och kan inte få precis det de vill just när de vill ha det, vare sig det gäller mat, sömn eller leksaker. Jag ser det som min uppgift att påverka mitt barn så att han klarar av det när den dagen kommer, och delvis gör jag det genom att inte alltid ge honom just det han vill ha precis när han vill ha det. 

Sjuk eller inte sjuk, det är frågan.

Vi alla vill våra barn väl. Man skulle nog kunna säga att vi inte vill något hellre än att våra barn ska må bra. Samtidigt vill man inte ligga samhället till last, så man ilar inte in till akuten utan man ringer sjukvårdsrådgivningen. Det är inte förrän man moget övervägt ärendet tillsammans med dem som man ilar in till akuten.

Man skulle känna sig mindre dum om inte alla man pratar på akuten sedan himlar med ögonen och kallar en för hönsmamma.

Det var bara det.

Finns det något som är rätt?

Härom dagen var jag på banken och startade upp ett sparkonto åt Felix. Killen på banken frågade om jag ville gå genom mitt pensionssparande/-placeringar nu när jag flyttat mina bankaffärer dit. Jag berättade hur jag har det nu, och han skakade på huvudet. Helt fel tillvägagångssätt enligt honom, men det bästa enligt min bankkontakt i Lund. När jag gick därifrån tänkte jag att det minsann inte finns något rätt, bara en himla massa fel. Och visst gäller det föräldrarollen också?

Hur jag än gör, vilka vägar och metoder jag än väljer, så kommer Felix i framtiden välja att inte uppfostra sina barn så som jag uppfostrat honom. Han kommer ha med sig små eller större störningar i sitt beteende som kommer bero på mig och mina val. Hur jag än gör så kommer folk omkring mig ifrågasätta mina val. Napp eller inte napp, uppmärksamma vid minsta ljud eller inte, hårda regler eller inga regler, hjälpa till hemma eller inte. Oavsett vad så kommer jag aldrig kunna göra rätt i allas ögon.

Min slutsats av detta är att det inte finns något som är rätt. Det finns bara 20000000 olika fel, så det enda man behöver göra är att välja fel som man kan stå för. I mina öron låter det betydligt enklare än att göra rätt.

Är det hans börda att bära?

Några månader innan Felix föddes separerade jag och min man. Vi är inte formellt skilda ännu, men vi har inte levt tillsammans sedan dess. Ibland är det jobbigt. Känslorna rinner över mig och i synnerhet så sköljer bitterheten över mig som ett kallt hav. Frågor som börjar med varför radas upp, och svaren på dem finns inte. Jag lovade honom en gång att om han ljög för mig så skulle jag bita av honom pungen, eller rättare sagt – han lovade mig att jag skulle få göra det. Under mina bittra stunder ångrar jag att jag inte gjorde det. Bet så att det krasade, bet så att jag slappa hata. Hata honom och hata mig själv som litade på honom.

Men så finns ju den underbaraste av alla, Felix, just tack vare den där pungen. Det gör mig glad över att jag aldrig genomförde. Han finns och jag skulle inte byta honom mot någon eller något i världen. Hans arv, och hans värld har gjort honom precis så fantastisk som bara han kan vara. Men det är farligt att ha någon så fantastisk intill sig när man är bitter och ledsen. Jag skulle vilja ta honom i min famn och trösta mig med hans lukt och hans närhet. Är det rätt att göra så?

Jag säger till honom att det är okej att gråta, att det är något som alla människor gör och att det är bra. Jag tror på mina ord, och jag skäms inte för mina tårar. Men han ska inte behöva trösta mig. Min glädje är mitt ansvar, inte hans, och jag är rädd att om jag tröstar mig hos honom nu så kommer det vara svårt att vänja sig av med. I synnerhet när mina tårar beror på hans pappa så känns det fel. Han kanske inte förstår det nu, men de känslor jag förmedlar förstår han. Dem besparar jag honom gärna tills han har egna hjärtesorger om ett par decennier. Jag döljer inte mina tårar för honom, och jag distanserar mig inte från honom när jag är ledsen, men jag tar inte honom till mig av egoistiska skäl heller. Jag gråter och skriver när han sover, och när han vaknar känns allt lite lättare igen. Det tror jag att vi båda vinner på i längden.

Napp, eller inte?

Felix har börjat leta upp tummen och nästan lyckats sutta på den, han suttar på tummens knoge. Det är första gången han visar någon form av sugbehov utöver amningen.

Under veckorna som gått har många personer vi mött uttryckt att "nu är det väl dags att börja med napp?". En del försöker hjälpa honom att stoppa in tummen i munnen, andra menar att tummen är djävulens påfund och att napp är bättre. Jag har faktiskt inte en aning, så jag freestylar lite i frågan.

Jag har fått nappar i de där reklamboxarna man får när man är gravid. Jag har kokat dem och de är redo för användning. När han sög på knogen för någon natt sedan hade jag nappen till hands nästa natt. När han började suga stoppade jag in nappen i munnen på honom så att han skulle suga tag om den. Men så fan heller, tyckte Felix, och spottade ut den. Jag försökte en gång till, men då klöktes han istället och så avslutade jag försöken (för denna gång) med att hålla den framför honom så att han skulle hitta den själv.

Han vill inte ha nappen nu. Vissa barn vill inte ha napp, andra barn börja med napp när de slutar amma, vissa vill ha tummen. Det är helt enkelt inte jag som bestämmer i frågan.

Egentligen tycker jag att det enklaste vore om han varken ville ha tumme eller napp. Inget att vänja sig av med i framtiden. Men om sugbehovet finns, så kan jag inte sätta mig över det. Och det är trots allt omöjligt att han ska ha tutte i munnen hela tiden.

Något säger mig att den här frågan kommer vara återkommande den närmaste tiden...

För lätt?

Min lilla kille är snart tio veckor gammal. Tio veckor är ingenting, hans liv har knappt börjat. Ändå har han hunnit bli stor. Flera dubbelhakor, goa lår och nästan en decimeter längre än när han föddes. Det allra första av hans bebistid börjar redan försvinna. Mammahjärtat jublar när han gör de där minerna som han gjorde när han var alldeles ny och skulle sätta igång brösten, för han gör dem inte så ofta nu längre. Han har uppfostrat tuttarna bra, så det behövs inte. Mammahjärtat gråter när det inser att pojken inte sover bäst på bröstet längre, utan vill ligga själv i sängen. Den lilla börjar växa upp, och detta är bara början. Jag gläds åt hans utveckling, men mammahjärtat det gråter en skvätt när jag inser att det aldrig går att få tillbaka de små egenheterna han växer ur.

Det är nu det börjar. Den lilla människan börjar ta form, och den personlighet man tidigt ser som mamma börjar bli tydlig för utomstående också. Det är nu månadsbreven från blöjtillverkarna informerar om att "rutinerna nog börjar sätta sig" och kanske får man "sova lite om nätterna nu". "Den jobbiga tiden är över" och nu kan man "börja njuta av sin lilla bebis". Jag undrar om jag inte haft det lite för lätt. Ett inlägg om den kungliga bebisen fick mig att verkligen tro att jag har haft det för lätt, då det undrade om Vickan verkligen fått veta vad som väntar med såriga bröstvårtor, toalettbesök, avslag och så vidare. Visst, de första toalettbesöken efter förlossningen var de värsta i mitt liv, och jag önskade att man rekommenderat mig en ensidig kost av katrinplommon på BB samt berättat att en dunk vatten om dagen är lämpligt när man ammar. Jag som sprungit på toa stup i ett om dagarna var på toa morgon och kväll för att jag visste att det var nödvändigt, inte för att det tryckte på. Och visst hade jag såriga bröstvårtor. Felix formade munnen till lilla O när det var dags att äta, det hjälpte inte. Det isade långt bak i ryggen när han tog tag och förlossningssmärtan kändes obefintlig i sammanhanget. Och de dagar då mjölkproduktionen löper amok och de redan enorma brösten bara blir större och större tills mjölkkörtlarna är i armhålorna och spänner sig, de är inte roliga. Avslagen var bland det värsta. Aldrig har jag längtat så intensivt efter ett bad, bara för att man inte får bada. Jag som glatt mig så åt att slippa mensen under nio månader hade avslag i sex veckor. De små stackars stygnen jag hade skavde utav bara helvete. En kväll försökte jag klippa bort dem med kökssaxen. Jag hoppas att det kan förklara desperationen jag kände på grund av dem.

Men detta var obetydligt i sammanhanget. Min lilla pojke fyllde mig med en sådan lycka att det var långt från oövervinnligt. Grus i skon, inte brutna ben. Min förlossning gick bra, mitt barn sov ordentligt om nätterna redan från början och jag mådde toppen även när den första lyckoruschen lagt sig. Visst tusan var jag lyckligt lottad. Att inte spricka sönder fullständigt och att få igång amningen ganska direkt är absolut sådant som gör anknytningen enklare. Men har jag haft det för lätt? Vet jag verkligen hur det är att ha småbarn? Han har ju knappt gråtit. Sovit varje natt. Ätit ordentligt. Om det jobbigaste är över nu, blir det inte värre än såhär?

*peppar peppar ta i trä*

Många människor säger att det är jag som har format Felix till att bli som han är, trygg och rutinerad. Bullshit kommer jag säga om det så länge jag lever, möjligtvis har jag underlättat för honom att bli den han är. Och det har jag gjort tack vare alla fina människors goda råd, MVC, BVC, föräldratidningar, månadsbrev och informationssiter på nätet. Jag visste ingenting om allt detta förut, men jag har lyssnat och tagit till mig av de råd jag fått. Plockat ut guldkornen och slagit samman dem till något som passar mig. Jag har trott på den kunskap som finns och inte avfärdat goda råd med att jag tycker att folk lägger sig i. 

Mina bästa råd:

– Smörj såriga bröstvårtor med Lanolinsalva (jag använder Medelas Purelan), bröstmjölk och låt dem lufttorka efter vare amning (låt ungen ligga kvar vid bröstet en stund om det är olämpligt att flasha tuttarna). 

– Använd amningsinlägg som lyfter bort tyget från bröstvårtan. NippleEase från Promix är fantastiska!

– Drick mycket vatten när du ammar.  

– Ät massor med lösande kost efter förlossningen. Gå till doktorn om det är för jävligt, det finns hjälp att få. Ha vinylhandskar till hands vid toalettbesöken. 

– Kolla med sidor som vårdguiden och 1177 innan konsultation av familjeliv tas i akt, men om det finns 25 trådar om ditt problem på familjeliv så är det troligen någon som skrivit något vettigt och ditt problem är antagligen helt normalt. Källkritik!

– Tro på din instinkt och din förmåga, både att föda och att sedan ta hand om barnet. 

– Våga fråga och be om hjälp! 

– Och njut, njut, njut och njut över varenda lite detalj hos bebisen. Det hinner knappt börja innan det är för sent. 

Nattlampan, en liten bekräftelse

Härom natten hade jag en dålig natt. Jag var ledsen och besviken mest i allmänhet, låg och grät och uppdaterade Facebook med en tyck-synd-om-mig-status. Jag sov hos mina föräldrar och mamma som legat vaken kom ner och pratade med mig. Felix sov när hon kom ner, och fortsatte sova gott trots att vi pratade. När han vaknade vid fyra tände mamma lampan, och de yrvakna ögonen öppnades fullt ut. Jag bad henne släcka igen, och att inte busa med honom. På natten är det natt och busa gör man på dagen. Under tiden han ammade pratade vi lågmält med varandra, och en stund efter att han var klar hade pappa gått upp och var på väg till jobbet, så vi gick upp och la oss i hans sköna säng. Pappa kom upp med kaffe och lamporna tändes och släcktes ett par gånger till innan vi kom till ro igen. Jag ammade en gång till och sen sov vi en bra stund till. Resten av dagen så var Felix aningens gnälligare, lite otåligare, inte lika glad och hade mycket svårare att komma till ro.

Jag tänkte inte så mycket på det då, men idag när han var tillbaks i samma gängor igen så har jag funderat en del på det. Jag undrar om det inte var den ovanliga morgonen som störde hans rytm på något sätt. Jag tror minsann att jag fick en droppe eller två på min kvarn.

Häxkuren

OBS! Varning! 

Don't try this at home! 

Igår hade jag feber hela dagen. Men föräldrarna annorstädes hann jag känna ett sting av "hur fan ska det här gå?" Men det gick bra, efter en stunds gnissel på morgonen då Felix troligen tyckte att mjölken var för varm, inte ville busa, inte ville mysa, inte sova, helst ville äta men inte ur de där överkokta tuttarna och så, så gick det ganska bra. Vi flyttade ur sängen ner i soffan så att jag kunde sitta bekvämt även med ond nacke, då åt han. Sedan somnade vi i soffan och sov en lång stund.

Grejen med mig och feber är att jag inte kan äta ordentligt, och grejen med mig och att inte kunna äta ordentligt är att jag får migrän av det. Alltid. Idag har huvudvärken lurat och jag har försökt mota den med vad jag äter och vad jag väljer att inte äta. CocaCola är dåligt, jag har lärt mig det, trots att kroppen ber om det. Avokado är bättre, ProViva likaså, semla också uppenbarligen. Men när kvällen kommer och huvudvärken mer och mer liknar migrän och gör mer och mer ont, då är det slut på försöken. Då är det hårda tag som gäller.

Innan jag blev gravid så körde jag en häxkur mot migrän. En Panodil, en Ipren och så svalde jag ner det med en burk Redbull eller dylik energidryck (ICAs funkar skitfint). När man är gravid får man inte ta Ipren eller dricka energidryck. När man ammar får man knappt ta Ipren och inte dricka energidryck. Men om man har migrän som håller i sig i upp till tre dygn så är man ingen vidare bra mamma, och det funkar i synnerhet dåligt om man är ensam med sin bebis om inte nära och kära ställer upp.

Så jag gjorde vad vilken mamma som helst hade gjort. Googlade! Ipren är ok i en engångsdos, enligt Fass och det bekräftade 1177. De avrådde starkt från energidrycken, men jag trotsade dem. Migränen måste bort, och google kunde inte ge mig något konkret om hur det skulle vara skadligt för Felix. Jag stoppade med andra ord fingrarna i öronen, sjöng trallalla en stund och gjorde som jag ville. Migränen gav vika med en gång.

Jag håller tummarna att mitt experiment funkar bra för oss båda. Men jag fick ingen medalj för bästa mamma, idag heller.  

Nattlampan

Under småbarnstiden är sömn en het potatis har jag förstått. Artiklar i varje nummer av alla föräldra-barn-tidningar, bloggar, inlägg på facebook och så vidare. Personligen har jag inget bekymmer med detta. Felix har sovit ordentligt från början. Ammat vid 12 snåret (ofta har han sovit en bra stund på mitt bröst innan dess), sovit till 4, ammat, sovit till 8. *pepparpeppartaiträ* Ibland har jag trott att nu jävlar har jag fuckat upp nattsömnen. Det har varit då han sovit mycket under dagen och när han varit i full gång under dagen och fått tusen intryck. Men när kvällen kommer så lägger sig lugnet över honom och han sover som en stock. Jag tar inte åt mig äran för detta. Jag har på intet sätt påverkat honom till det.

Men, jag har gjort en sak som jag inbillar mig att det har hjälpt honom att hålla rytmen. Det är vår nattlampa. Pojken föddes ju på lucia och då hängde stjärnan i sovrumsfönstret. Jag har alltid varit barnsligt förtjust i att ha stjärnan tänd om nätterna och upptäckte snabbt en stor fördel med att ha den tänd. Jag kunde amma och byta på honom utan att behöva ändra ljuset i rummet. Natten är mörk, men inte bäcksvart och dagen är ljus. För ett par dagar sedan sov vi hos min moster. Första natten där sov vi i bäckmörker. Det var ovant. Felix vaknar ibland men somnar om av sig själv igen. När jag har nattlampan tänd så kan jag hålla ett öga på honom utan att störa honom de gånger han somnar om själv, nu kunde jag inte det. Nu hade jag hunnit lära mig hans signaler, så jag behövde inte titta till honom varje gång han lät. Men om jag hade haft det bäcksvart när han var alldels nykläckt så hade jag nog tänt och släckt tusen gånger. Jag tror att vi påverkas jättemycket av förändringar i ljuset, det är trots allt det vår biologiska klocka är uppdragen på. Ständiga skiften i ljus tror jag ger skakig nattsömn, men jag har inga andra belägg för min teori än just det att det verkar stämma på Felix och mig själv.

Nu låter han, bäst att se om han vill ha en slurk trots att det är "fel" tid!

Ut och in. Av och på.

Igår och idag har vi varit på äventyr. Igår packade jag ihop oss och styrde ner oss till Malmö där vi slog läger hos Felix farbror med familj, där även Felix pappa tittade in en stund. Vi sov över där och allt var frid och fröjd.

När man är ute på äventyr så vill man ju hinna med så mycket som möjligt. Häng på pappas jobb, kafémys hos faster, barnmorskebesök (vilket var den egentliga anledningen att vi körde ner) och besök hos Inger hann vi med idag innan Felix protester blev för vilda. Han(s blick) sa, om du tar ut mig ur bilen och av mig overallen en gång till innan vi är hemma så tänker jag låta dig få mjölkstockning och skrika dig i öronen så att dina trumhinnor flyttar ihop, capice? Och vem är jag att säga emot?

Nu är vi hemma, hos mormor och morfar. Felix somnade i bilen och sover än. Snart ska jag lyfta upp honom ur babyskyddet och så ska vi gå en runda med hundarna här ute i skogen. Sen, ska vi åka hem, om jag inte blir bjuden på kaffe också!

Mer om gråt

För ett par dagar sedan hade Felix en gråtattack som överträffade allt han gråtit innan i hela sitt liv sammanlagt. Enligt min pappa var detta första gången han grät, enligt mig var det första gången som han "fastnade" i det. Han har gråtit så innan, men inte så länge. Man är ganska ödmjuk inför livet när ens barn är till synes otröstligt.

Det hela började när jag erbjöd honom bröstet. Han tittade upp på mig, log, tog tutten i munnen, spottade ut den igen, skrynklade ihop hela ansiktet och började storgråta. Jag försökte hjälpa honom att rapa, bära runt på honom, byta position i famnen, byta blöjan, allt ovanstående igen och så vidare. Inget hjälpte och paniken vällde upp inom mig, men så kom logiken och vällde tillbaka. Om inget hjälper, då kan jag ju lika gärna skita i att försöka och bara finnas nära istället. Så, vi satte oss i soffan och jag lade Felix i mina armar så att vi fick ögonkontakt, och så började jag prata med honom. Berättade för honom att det är bra att gråta, att det måste man göra för att hantera det som känns jobbigt, att jag hjälper honom med det jag kan men att han själv måste hantera det som är svårt, att jag lovar att det kommer bli bra även om det inte känns så just nu och att jag lovar att finnas nära honom. Efter en kort stund var det som om han började fokusera på mig och kom ur gråten. Sedan somnade han i min famn. Efter det har han haft ett par omgångar där han blir jätteledsen, men han kommer ur dem snabbare när jag gör såhär.

Nä, jag tror inte att han fattade vad jag sa, men jag tror att mina ord lugnade honom. Inte vad jag sa, utan att jag sa. Men, jag tror att jag förmedlar det jag säger när jag sitter lugnt och upprepar mitt mantra för honom. Och jag är övertygad om att det jag säger och det jag förmedlar kommer att påverka honom när han växer upp. På vilket sätt återstår att se, men jag hoppas att han kommer kunna gråta och hantera sina problem när han blir stor. Sopa under mattan är sällan bra, har jag hört.

Nu med ett par dagars erfarenhet mer har jag konstaterat att gråten berodde på ett troll i näsan. Först trodde jag att trollet bodde i tutten, närmare bestämt i höger tutte. Men eftersom han tog den ibland och åt bra då så verkade det orimligt. Nu bor trollet i näsan, och med ett par droppar bröstmjölk i varje näsborre innan amningen så motar vi bort trollet en stund. Det är inte lätt att vara liten och ha en manlig förkylning ett troll i näsan.

Det är väl huvudsaken?

Innan jag fick barn så var det många förståsigpåare i min närhet som siade om att min morgontrötthet skulle "gå över" när jag fick barn. Nu ska jag kanske inte ta ut någonting i förskott så här dryga två månader in i livet som mamma, men det har inte hänt än.

Men jag vaknar ju när Felix är vaken. I alla fall efter en stund.

Igen.

Jag glömde fälla ner störtbågen på babyskyddet.

Ingen medalj för bästa mamma idag heller.

Gråt

När Felix var ett dygn gammal var har ledsen för första gången. Jag satt i sängen på BB med honom i mina armar och strök honom över huvudet. Min första reaktion var att TRÖSTA, men sedan tänkte jag efter. Lilla vännen, så ont det måste göra i lungorna när han för första gången fyller dem till bredden med luft. Som att gå ut en riktigt kall vinternatt och dra ett par rejäla halsbloss av luften, tänkte jag mig. Det kan ju få vem som helst att gråta. Så jag lät honom gråta. Höll honom nära mig, berättade för honom att jag älskar honom, finns nära honom för att hjälpa honom med det jag kan, och lovade honom att det är okej att gråta man mår bra av det. Sådär satt vi en stund där på sängen, sedan gick det över det där som var obehagligt. Han suckade och zoomade in mig med blicken.

Sedan dess har han inte varit ledsen särskilt många gånger. Han blir det om blöjan är jätteblöt, och i synnerhet om kläderna också blivit blöta. Han blir det om han blir lämnad i bilen en stund och det blir helt mörkt. Och när han är riktigt hungrig. Ett tag strulade han lite med amningen. Han höll på att dra och slita i bröstet om han fick det innan han var riktigt hungrig, så för att skona mig själv lät jag inte honom äta förrän han var riktigt hungrig. Allt under devisen "man ska inte slita i det bröst som föder en". Det fungerade bra, men han hann ju bli ledsen ett par gånger.

Jag tror att människan behöver vara ledsen och gråta. Det är vår kropps sätt att hantera motgång, kroppslig och själslig. Vi måste lära oss att hantera det för att bli hela människor. Därför vill jag inte lägga fokuset på att Felix ska sluta gråta, utan på att jag finns hos honom och att han måste hantera det som besvärar honom. Vid ett tillfälle har jag lagt honom vid bröstet för att ge tröst, det var när jag orsakat honom smärta genom att riva* av hans naglar. Annars finns bröstet för honom när allt känns lite bättre igen, och i det närmaste precis när han vill i övrigt.

*Jag fick ett jättebra tips om att kleta in naglarna med Vaselin, då blir de mjuka så att man kan riva av dem. På så sätt slipper knipsare, fil eller sax. Det kräver lite teknik, har jag märkt, men det fungerar mycket bra när jag får till det.