Sedan dess har han inte varit ledsen särskilt många gånger. Han blir det om blöjan är jätteblöt, och i synnerhet om kläderna också blivit blöta. Han blir det om han blir lämnad i bilen en stund och det blir helt mörkt. Och när han är riktigt hungrig. Ett tag strulade han lite med amningen. Han höll på att dra och slita i bröstet om han fick det innan han var riktigt hungrig, så för att skona mig själv lät jag inte honom äta förrän han var riktigt hungrig. Allt under devisen "man ska inte slita i det bröst som föder en". Det fungerade bra, men han hann ju bli ledsen ett par gånger.
Jag tror att människan behöver vara ledsen och gråta. Det är vår kropps sätt att hantera motgång, kroppslig och själslig. Vi måste lära oss att hantera det för att bli hela människor. Därför vill jag inte lägga fokuset på att Felix ska sluta gråta, utan på att jag finns hos honom och att han måste hantera det som besvärar honom. Vid ett tillfälle har jag lagt honom vid bröstet för att ge tröst, det var när jag orsakat honom smärta genom att riva* av hans naglar. Annars finns bröstet för honom när allt känns lite bättre igen, och i det närmaste precis när han vill i övrigt.
*Jag fick ett jättebra tips om att kleta in naglarna med Vaselin, då blir de mjuka så att man kan riva av dem. På så sätt slipper knipsare, fil eller sax. Det kräver lite teknik, har jag märkt, men det fungerar mycket bra när jag får till det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar