När Felix började på dagis så jobbade de väldig mycket med att kunna säga stopp och att kunna ta att någon säger stopp. Helt enkelt att när någon säger "nej, jag vill inte mer" så ska den/de andra ta det på allvar och faktiskt sluta. Jag jublade över denna grej, och gör fortfarande. Det är ett utmärkt sätt att lära barn att visa respekt och framförallt att värna om sin integritet. I dagens samhälle, där våldtäktsoffer får skulden för våldtäkten för att de inte sagt NEJ tillräckligt tydligt, tycker jag att det är ännu viktigare att lära barnen detta!
Här hemma har jag uppmuntrat Felix att säga stopp. När jag har märkt att han tycker att jag går för långt med lek eller kel så påminner jag honom om möjligheten han har att säga stopp. Och jag slutar ALLTID, alltid när han säger stopp. Följaktligen påpekar jag det för honom också. Märkte du att jag slutade när du sa stopp, kan jag fråga honom. Eller säga, självklart slutar jag om du säger stopp, jag vill ju att vår lek ska vara rolig för oss båda!
Vi pratar mycket om det där också, att lekar ska vara roliga för båda eller alla som är med. En person kanske tycker det är roligt att bli kittlad, men en annan hatar det - då får man anpassa leken så att båda/alla tycker det är kul.
Men åter till stopp och integriteten. Min unge har aldrig tyckt att det är särskilt roligt när folk kivas eller retas med honom. Han uppskattar det inte helt enkelt. Till en viss del tycker jag att lite djävulskap får man ta och att det är karaktärsbyggande, men det finns alltid gränser. Till oss som är nära har Felix ganska lätt att säga stopp. Och vi slutar när han säger det. Men så finns det folk som är sådär halvnära, där är det svårare. Han vågar inte alltid säga stopp till människor han inte känner så bra.
En gång var vi hos en släkting på kalas och vi skulle sova över. När vi sa "go'natt" så vände släktingen Felix upp och ner och kittlade honom. Han var trött och han blev helt paff. Jag såg på honom att han inte gillade det, men han blev inte arg, sur eller ledsen. När vi väl hade lagt oss så hade han svårt att komma till ro. Han vände och vred på sig. Efter en stund frågade jag honom om det var något han låg och tänkte på som gjorde att han hade svårt att sova. Jag frågade om han hade velat säga stopp när släktingen vände på honom. Han nickade. Jag frågade om han tycker det är jobbigt att säga stopp till vuxna. Han nickade. Jag frågade om han vill att jag ska hjälpa honom att säga stopp till vuxna som busar med honom. Han nickade. Strax efter det somnade han.
Sedan den gången har jag försökt hjälpa honom att säga stopp. När jag ser att han tycker att någon retas med honom, i synnerhet om det är någon vuxen, så brukar jag viska och fråga om han tycker att han vill ha hjälp att säga stopp. Ibland vill han det, ibland vill han inte. Ibland vågar han själv säga stopp när han vet att jag är på hans sida, fastän det är en vuxen han inte känner så bra som retas med honom.
Det svåra i sammanhanget är att få de vuxna att fatta att stopp betyder sluta! och att båda måste tycka det är roligt för att det ska vara en rolig lek. Men de lär sig, och jag blir hellre betraktad som en surfitta än kompromissar med mitt barns integritet!
Oftast är det något som sätter igång tankarna som hamnar här, idag var det denna krönika:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar