Jag har precis nattat min älskade unge. Just ikväll ville han sitta i mitt knä i fåtöljen och somna, så som vi alltid satt när han ammade sig till sömns. Det var visserligen inte särskilt länge sedan han slutade amma, men det känns ändå som en evighet sedan.
Han har blivit stor min lilla prins. Ibland somnar han alldeles intill i sängen, andra dagar vill han ligga i sin egen säng och somna och ibland vill han somna i famnen. Jag njuter av alla alternativen och att han föredrar alla tre sätten. Det är förbaskat skönt att sova själv i sin säng ibland, på samma sätt som det är förbaskat underbart att sitta med sitt sovande barn i famnen. Känslan precis när han somnar och kroppen slappnar av helt är obetalbar. Tänk att få vara så nära en annan människa. Lugnet han sprider i det läget är det mest meditativa jag upplevt och jag försöker alltid passa på att uppskatta livet lite extra just där och då.
Det är så intressant att se honom växa upp. Han är så vågig i sin utveckling. Närhet till mig (framförallt) är ett typiskt exempel, efter en en kort period frigörelse (inte ligga nära, håller mig på avstånd i leken, vill inte ge mig pussar eller kramar) så kommer det en period närhet. Så har han varit hela tiden. Nära-nära-nära, lite längre bort, nära-nära och så håller det på. I lördags kom han hem med pappa efter en vecka i Amsterdam och de här senaste dagarna har han varit väldigt nära, både känslomässigt och i leken. Det är så mysigt!
Jag tror att barn behöver närhet. Det är ett grundläggande behov som inte kan kompromissas bort eller villkoras, och i försök att kompromissa med närhet så kommer barnet att reagera på det. Min helt ovetenskapliga och intuitiva tolkning är att barnet känner sig bortstött om man förhandlar med närheten, och att barnet då reagerar med att (försöka) uttrycka sitt behov av närhet ännu tydligare. Jag vet att de gånger jag stressat med något, eller fått panik över något kring Felix utveckling så har just det krisat ännu mer. Jag har då tagit ett samtal med mig själv och kommit fram till att naturen är klokare än vad jag är, och om jag bara lyssnar på hans behov och helt enkelt gillar läget så kommer det att lösa sig. Jag är ganska klok, så jag har haft rätt de gångerna.
Det har handlat om att sluta amma. Jag fick panik och tyckte att det nog skulle vara nog, han svarade med att bli ännu mer tuttig. Eller att börja äta riktig mat vid 6 månader. "Nu räcker inte bröstmjölken till, nu måste han äta" tänkte jag och ungen slutade fullständigt att stoppa något annat än tutte i munnen. När jag resonerat med mig själv (och folk omkring mig) konstaterade jag att det där ju inte kan gå över en natt, han får helt enkelt ta det i sin takt. Då började han äta som en häst.
Barn är mästare på att avläsa attityder. Alltså att lyssna på vad vi menar och inte på vad vi säger. Så, vi måste mena vad vi säger när vi pratar med barn. När paniken släppt, jag accepterat situationen och faktiskt ser på den på ett sådant sätt att jag har kunnat njuta av den så har problemen försvunnit. Som i ett trollslag. Poff.
Jag tror att mammor som upplever frustration över att sitta fast i ungens mun, föräldrar som upplever att de aldrig får sova och pappor som har problem att bli insläppta i bebisbubblan ofta lider av attitydproblem. Barnet känner sig bortstött från föräldern (= mamman för alldeles nykläckta bebisar) men barnet behöver närhet och uttrycker det behovet på alla vis hen bara kan, genom att skrika, bli klängig, sova dåligt och kräva mer och mer närhet. Jag tror också att mycket av det kan avhjälpas med lite vanlig hederlig – gilla läget och ge ungen vad hen behöver. Detta tror jag för att det är det enda universella som fungerat på mitt barn. Att finna ro i sig själv och sin situation tror jag är nyckeln till en harmonisk vardag.
Nu har jag stuckit ut hakan så långt att den riskerar att bli påkörd av ett tåg. Jag vet att alla är olika och jag är en stark förespråkare för att alla ska ta till sig råd, mala dem genom sig själva och sin unge för att få något som passar. Med andra ord. Låter det orimligt? Skit i att testa då. Jag har inte alla svaren. Men jag har en väldigt harmonisk och trygg unge. Och jag tror att det sämsta man kan göra är att göra samma sak och förvänta sig ett nytt resultat. Vad man testar för att förändra sin situation är upp till var och en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar