Balans

Det finns röster på internet som hävdar att det är skadligt för barn att man säger åt dem att de är duktiga, för att det leder till prestationshets. Det finns också röster som säger att man inte ska uppmärksamma barn för sitt utseende, för att det skapar utseendehets. Jag håller inte med. Självklart ska man berömma sina barn och säga att de är duktiga, när de är duktiga. Däremot tycker jag att man ska passa sig för vad man klassar som duktigt. Mat är ett duktig-tabu hemma hos oss. Man är inte duktig för att man äter mycket, för att man tvingar i sig mat man inte tycker om eller väljer att äta grönsaker, det är ingen prestation. Men det är duktigt av ett barn som nyss lärt sig äta med gaffel att pricka maten och munnen. Det är duktigt av ett barn att plocka upp det som hamnade utanför tallriken på samma sätt som det är duktigt att dricka ordentligt och inte hälla ut all dricka på bordet. Mekaniska färdigheter kan man vara duktig på. Man kan också vara duktig på att sätta gränser och markera när ens omgivning passerar dem. En mycket användbar färdighet av ett barn tycker jag. Därför väljer jag att respektera när Felix säger stopp och gör stopp-tecken, jag tror nämligen att det bästa sättet att lära en individ att respektera andras integritet är att respektera deras, åtminstone får jag något att referera till i framtiden.

På samma sätt tänker jag fortsätta att berätta för min unge att han är fin, snygg, gullig och charmig. För det är han, jag ljuger inte ett dugg när jag säger det. Utseende är viktigt för oss. Vi vill göra oss fina när vi ska träffa folk, i synnerhet när vi ska träffa folk vi tycker om. Det är inget fel i att se bra ut eller att veta om det. Felen kommer när all fokus ligger på utseendet. Så, i samma sekund som jag berättar för min son hur underbart vacker jag tycker han är och sätter lite gelé i hans hår så kan jag själv åka till ICA i slitna mysbyxor, osminkad och godmorgon-frisyr. Så länge vi duschar ihop så får han se allt jag gör i duschen, även det jag gör av ren fåfänga. Som motpol till det får han också se alla gånger jag låter bli. Jag gör mig gärna fin, men jag har inget emot att vara ful heller. Balans. Är det inte det allt handlar om?

Visst kan det skapa hets om det enda man uppmärksammar hos ett barn är en isolerad del av deras liv, utseende eller färdigheter kan kvitta. Poängen är densamma, det är balansen som är viktig. Uppenbarligen måste man vara medveten om vad och hur man säger saker till barn. Vi vet inte i vilken ände det tar fyr. Jag tror att vi kan skapa lika många problem genom att ignorera utseende som att bara prata om det.

Jag kommer fortsätta att berömma mitt barn när han gör bra saker. Jag kommer fortsätta att berätta för honom hur fin han är. Jag kommer fortsätta att berätta för honom hur stolt jag är över honom. Jag kommer fortsätta att berätta för honom hur glad jag är att han värnar om sin integritet. Jag kommer fortsätta berätta för honom hur glad jag är över att han säger till när han är ledsen. Jag kommer fortsätta berätta för honom att jag älskar honom till universums ände och tillbaks igen. Jag kommer fortsätta säga till honom när han gör fel. Jag kommer fortsätta att respektera när han säger stopp. Jag kommer fortsätta att skratta åt honom när han är härlig och hittar på bus. Jag kommer fortsätta att jaga honom när jag egentligen inte behöver. Jag kommer aldrig att ge honom en fråga om han inte har något val, på samma sätt som jag alltid kommer respektera hans val när jag frågar honom. Jag kommer alltid ge honom rätten att ångra sig. Jag kommer alltid att ha min famn öppen för honom. Jag kommer fortsätta att erbjuda honom olika typer av mat och smaker.  Jag kommer fortsätta kräva att han respekterar min integritet. Jag kommer att visa mig snygg och ful inför honom och inför andra. Jag kommer fortsätta värdesätta och uppmärksamma saker som inte kan mätas.

Min kärlek, mina regler och min integritet är lika viktiga alltid, de är inte beroende av utseende, prestationer eller andra attribut.

 

Om att säga stopp - och bli åtlydd

När Felix började på dagis så jobbade de väldig mycket med att kunna säga stopp och att kunna ta att någon säger stopp. Helt enkelt att när någon säger "nej, jag vill inte mer" så ska den/de andra ta det på allvar och faktiskt sluta. Jag jublade över denna grej, och gör fortfarande. Det är ett utmärkt sätt att lära barn att visa respekt och framförallt att värna om sin integritet. I dagens samhälle, där våldtäktsoffer får skulden för våldtäkten för att de inte sagt NEJ tillräckligt tydligt, tycker jag att det är ännu viktigare att lära barnen detta!

Här hemma har jag uppmuntrat Felix att säga stopp. När jag har märkt att han tycker att jag går för långt med lek eller kel så påminner jag honom om möjligheten han har att säga stopp. Och jag slutar ALLTID, alltid när han säger stopp. Följaktligen påpekar jag det för honom också. Märkte du att jag slutade när du sa stopp, kan jag fråga honom. Eller säga, självklart slutar jag om du säger stopp, jag vill ju att vår lek ska vara rolig för oss båda!

Vi pratar mycket om det där också, att lekar ska vara roliga för båda eller alla som är med. En person kanske tycker det är roligt att bli kittlad, men en annan hatar det - då får man anpassa leken så att båda/alla tycker det är kul.

Men åter till stopp och integriteten. Min unge har aldrig tyckt att det är särskilt roligt när folk kivas eller retas med honom. Han uppskattar det inte helt enkelt. Till en viss del tycker jag att lite djävulskap får man ta och att det är karaktärsbyggande, men det finns alltid gränser. Till oss som är nära har Felix ganska lätt att säga stopp. Och vi slutar när han säger det. Men så finns det folk som är sådär halvnära, där är det svårare. Han vågar inte alltid säga stopp till människor han inte känner så bra.

En gång var vi hos en släkting på kalas och vi skulle sova över. När vi sa "go'natt" så vände släktingen Felix upp och ner och kittlade honom. Han var trött och han blev helt paff. Jag såg på honom att han inte gillade det, men han blev inte arg, sur eller ledsen. När vi väl hade lagt oss så hade han svårt att komma till ro. Han vände och vred på sig. Efter en stund frågade jag honom om det var något han låg och tänkte på som gjorde att han hade svårt att sova. Jag frågade om han hade velat säga stopp när släktingen vände på honom. Han nickade. Jag frågade om han tycker det är jobbigt att säga stopp till vuxna. Han nickade. Jag frågade om han vill att jag ska hjälpa honom att säga stopp till vuxna som busar med honom. Han nickade. Strax efter det somnade han.

Sedan den gången har jag försökt hjälpa honom att säga stopp. När jag ser att han tycker att någon retas med honom, i synnerhet om det är någon vuxen, så brukar jag viska och fråga om han tycker att han vill ha hjälp att säga stopp. Ibland vill han det, ibland vill han inte. Ibland vågar han själv säga stopp när han vet att jag är på hans sida, fastän det är en vuxen han inte känner så bra som retas med honom.

Det svåra i sammanhanget är att få de vuxna att fatta att stopp betyder sluta! och att båda måste tycka det är roligt för att det ska vara en rolig lek. Men de lär sig, och jag blir hellre betraktad som en surfitta än kompromissar med mitt barns integritet!



Oftast är det något som sätter igång tankarna som hamnar här, idag var det denna krönika:

 http://www.mama.nu/Kronikor/Manne-Forssberg-Barnkramar-ar-inte-presenter-som-vuxna-kan-dela-ut-till-varandra

Att få vara liten när man håller på att bli stor

Min unge, snart tre år gammal, har fått för sig att han är en bebis. En liten bebis som behöver sitta i knäet och bli matat. Ibland. Andra stunder är han en stor kille som hjälper till med allsköns grejer och kan resonera om saker.

Jag har bemött hans uttryck om att han är en bebis med att han är MIN BEBIS och kramat honom extra hårt och länge. Andra vuxna i vår närhet vill gärna tala emot honom, berätta för honom att han är stor och att han inte alls är någon liten bebis. En dag frågade jag honom om varför han vill vara en bebis. Han har visserligen ett rikt språk, men han kunde inte riktigt sätta ord på det. Jag frågade om det är jobbigt att bli stor, om han ibland fortfarande vill vara liten. Ja, svarade han, jag vill vara liten ibland och stor ibland. Så det har han fått vara.

På förskolan har de sagt åt honom att han inte är en bebis. Han är ju en stor kille, har de sagt. Och det är han ju. Men idag när vi gick från bilen till förskolan så bad han mig att prata med dem där om att han ska få vara en bebis där också. När vi kom innanför dörrarna kom en personal förbi och vi pratade lite, sedan gick hon. Felix blev sur, på mig, för att jag inte sagt det där om att vara en bebis. Så vi gick fram till hans favoritfröken och berättade just detta. "Felix säger att han är en bebis, och att det betyder att han vill vara liten en stund, och att man kan byta mellan att vara stor och liten lite som man känner för." Men att det inte innebär att man får bete sig hur man vill.

Självklart, svarade hon, självklart ska du få vara liten. Vad bra att du berättar vad du behöver! 

Han såg så stolt ut, stolt över att ha uttryckt sina behov och stolt över att de blev tagna på allvar. Han kastade sig i hennes famn och kramade henne hårt. Sedan sade han hejdå till mig och började leka.

Jag är så stolt. Stolt över mig själv som lyssnar på mitt barns behov. Stolt över honom som tar sina behov på allvar. Stolt över att jag gett honom verktyg att uttrycka sina behov. Stolt över att han vågar och vill vara liten i en värld där jakten på att bli stor har största prioritet. Stolt över honom, från topp till tå.

Sov gott hjärtat!

Jag har precis nattat min älskade unge. Just ikväll ville han sitta i mitt knä i fåtöljen och somna, så som vi alltid satt när han ammade sig till sömns. Det var visserligen inte särskilt länge sedan han slutade amma, men det känns ändå som en evighet sedan.

Han har blivit stor min lilla prins. Ibland somnar han alldeles intill i sängen, andra dagar vill han ligga i sin egen säng och somna och ibland vill han somna i famnen. Jag njuter av alla alternativen och att han föredrar alla tre sätten. Det är förbaskat skönt att sova själv i sin säng ibland, på samma sätt som det  är förbaskat underbart att sitta med sitt sovande barn i famnen. Känslan precis när han somnar och kroppen slappnar av helt är obetalbar. Tänk att få vara så nära en annan människa. Lugnet han sprider i det läget är det mest meditativa jag upplevt och jag försöker alltid passa på att uppskatta livet lite extra just där och då.

Det är så intressant att se honom växa upp. Han är så vågig i sin utveckling. Närhet till mig (framförallt) är ett typiskt exempel, efter en en kort period frigörelse (inte ligga nära, håller mig på avstånd i leken, vill inte ge mig pussar eller kramar) så kommer det en period närhet. Så har han varit hela tiden. Nära-nära-nära, lite längre bort, nära-nära och så håller det på. I lördags kom han hem med pappa efter en vecka i Amsterdam och de här senaste dagarna har han varit väldigt nära, både känslomässigt och i leken. Det är så mysigt!

Jag tror att barn behöver närhet. Det är ett grundläggande behov som inte kan kompromissas bort eller villkoras, och i försök att kompromissa med närhet så kommer barnet att reagera på det. Min helt ovetenskapliga och intuitiva tolkning är att barnet känner sig bortstött om man förhandlar med närheten, och att barnet då reagerar med att (försöka) uttrycka sitt behov av närhet ännu tydligare. Jag vet att de gånger jag stressat med något, eller fått panik över något kring Felix utveckling så har just det krisat ännu mer. Jag har då tagit ett samtal med mig själv och kommit fram till att naturen är klokare än vad jag är, och om jag bara lyssnar på hans behov och helt enkelt gillar läget så kommer det att lösa sig. Jag är ganska klok, så jag har haft rätt de gångerna.

Det har handlat om att sluta amma. Jag fick panik och tyckte att det nog skulle vara nog, han svarade med att bli ännu mer tuttig. Eller att börja äta riktig mat vid 6 månader. "Nu räcker inte bröstmjölken till, nu måste han äta" tänkte jag och ungen slutade fullständigt att stoppa något annat än tutte i munnen. När jag resonerat med mig själv (och folk omkring mig) konstaterade jag att det där ju inte kan gå över en natt, han får helt enkelt ta det i sin takt. Då började han äta som en häst.

Barn är mästare på att avläsa attityder. Alltså att lyssna på vad vi menar och inte på vad vi säger. Så, vi måste mena vad vi säger när vi pratar med barn. När paniken släppt, jag accepterat situationen och faktiskt ser på den på ett sådant sätt att jag har kunnat njuta av den så har problemen försvunnit. Som i ett trollslag. Poff.

Jag tror att mammor som upplever frustration över att sitta fast i ungens mun, föräldrar som upplever att de aldrig får sova och pappor som har problem att bli insläppta i bebisbubblan ofta lider av attitydproblem. Barnet känner sig bortstött från föräldern (= mamman för alldeles nykläckta bebisar) men barnet behöver närhet och uttrycker det behovet på alla vis hen bara kan, genom att skrika, bli klängig, sova dåligt och kräva mer och mer närhet. Jag tror också att mycket av det kan avhjälpas med lite vanlig hederlig – gilla läget och ge ungen vad hen behöver. Detta tror jag för att det är det enda universella som fungerat på mitt barn. Att finna ro i sig själv och sin situation tror jag är nyckeln till en harmonisk vardag.

Nu har jag stuckit ut hakan så långt att den riskerar att bli påkörd av ett tåg. Jag vet att alla är olika och jag är en stark förespråkare för att alla ska ta till sig råd, mala dem genom sig själva och sin unge för att få något som passar. Med andra ord. Låter det orimligt? Skit i att testa då. Jag har inte alla svaren. Men jag har en väldigt harmonisk och trygg unge. Och jag tror att det sämsta man kan göra är att göra samma sak och förvänta sig ett nytt resultat. Vad man testar för att förändra sin situation är upp till var och en.

Sova i egen säng?

Felix sover i sin säng om nätterna. Han somnar vid mitt bröst och sedan lägger jag honom i sängen, ungefär vid 10-tiden på kvällen. Han vaknar ganska ofta vid 3-tiden och vill ha lite att äta då. Om jag lyckas hålla mig vaken så lägger jag honom i hans säng som står precis intill min igen, annars ligger han hos mig. Nätterna han sover genom utan att vilja äta blir fler och fler, men det går lite i vågor.

Jag har valt att göra såhär av flera olika anledningar, den allra största anledningen är för att det passar mig och Felix. Jag vill ha honom nära så att jag inte behöver gå upp om nätterna när han vill ha mat och jag vill att han ska kunna se mig när han vaknar. Jag tror att god sömn bygger på trygghet och att den tryggheten måste man bygga upp. Min plan är att skapa en trygghetszon åt gången. Först var det hos mig som var tryggheten, sedan hans säng. Nästa steg blir att flytta hans säng från min säng och nästa igen blir att flytta hans säng in på hans rum. Jag har inte bråttom, huvudsaken är att han är trygg både när han ska somna och när han vaknar. Jag vet också att han kommer ha mardrömsperioder och andra turbulenta perioder i sitt liv som stör nattsömnen och då vill jag finnas nära, för hans skull. Felix har dessutom varit väldigt tydlig med hur och var han vill sova hittills. Vissa nätter har han varit "klängig" och velat sova nära mig, andra nätter har han inte alls kommit till ro förrän jag lagt honom ensam i sängen. Någon kontinuitet när det gäller sömn räknar jag inte med på länge. God nattsömn är något man bygger upp och skapar med trygghet.

Det är han som styr, men jag försöker hjälpa honom till bra mönster och beteenden.

Sömn- och matpåverkan

I mina ögon så handlar barnuppfostran om påverkan. Jag vill påverka mitt barn så att hans beteenden blir sådana att han kan fungera i samhället, med familjen, i sociala situationer och med sig själv. Han är född med en serie egenskaper som ger honom lätt för vissa saker och svårt för andra saker, sedan är det min uppgift att forma honom. 

Sömn och mat är stora faktorer av detta. Ett litet barn ska själv bestämma rytmen för mat och sömn har jag lärt mig, både genom eget faktasökande och genom BVC. Det har Felix fått göra. Jag räknar varken gånger eller timmar när det gäller amningen. Han är tydlig med när han vill äta och jag ser ingen anledning att sätta mig emot det. Men när jag tänker efter så har jag hjälpt honom att "styra upp" det. Periodvis har han varit väldigt kladdig med amningen. Ett tag när mina bröstvårtor var som sårigast så ville han äta lite och ofta, och när han aldrig hann bli riktigt hungrig så sög han inte tag i bröstet ordentligt utan tog ett par suttar, sedan släppte han och tog ett nytt tag ett par sekunder senare. Det som gjorde mest ont var när han tog tag, och ibland när han släppte bröstet genom att fortsätta suga och bara flytta huvudet bakåt så att bröstet drogs ut. Det var helt enkelt ohållbart att han skulle hålla på så, för min skull. Därför lät jag inte honom äta precis när han signalerade att det var det han ville. Jag bytte blöjan och busade lite med honom på skötbordet, drack ett glas vatten, snackade lite med honom, gick på toa, hämtade en filt och placerade kuddarna rätt i soffan innan jag satte mig ner. Och när jag väl satte mig så hade suget vuxit till hunger, och han åt bättre för varje gång. Ännu bättre var det de gånger han kunde sitta hos mormor eller morfar och leka tills han verkligen var hungrig. Han tänkte liksom inte på hur sugen han var när han inte hade brösten intill sig. 

Härom dagen läste jag en frågespalt där en mamma frågade om hur hon skulle få sitt barn att sluta äta varannan timme på nätterna. Svaret blev att hon skulle försöka glesa ut amningstillfällena för att barnet skulle hinna bli hungrigt mellan amningstillfällena. Med min egen erfarenhet i bakhuvudet så tyckte jag inte att det var något konstigt, men reaktionerna på det antydde att det var barnmisshandel de förespråkade, och i vanlig ordning så möter man sakfrågor med personangrepp. Hur som helst. Jag tycker inte att det är barnmisshandel att hjälpa barn med mat och sömn. Visst ska de själva få hålla rytmen, men de kan få hjälp att få en bra rytm som både de och föräldrarna mår bra av. Det finns ingen anledning att vara en martyr bara för att man är förälder och det är så mycket lättare att vara en bra förälder om man får sova ordentligt. 

Det är inte farligt för ett barn att gråta och vara ledsen, det som möjligtvis är farligt är att inte få gråten bekräftad. Man behöver inte vara så drastisk, att skjuta på amningen behöver inte betyda att barnet måste ligga ensamt och gråta i flera timmar. En kvart varje gång gör mycket på ett par dygn. Att få en bra sömnrutin och bra matvanor är en långvarig process, och någonstans måste man börja. Plötsligt en dag så börjar de på dagis och kan inte få precis det de vill just när de vill ha det, vare sig det gäller mat, sömn eller leksaker. Jag ser det som min uppgift att påverka mitt barn så att han klarar av det när den dagen kommer, och delvis gör jag det genom att inte alltid ge honom just det han vill ha precis när han vill ha det. 

Sjuk eller inte sjuk, det är frågan.

Vi alla vill våra barn väl. Man skulle nog kunna säga att vi inte vill något hellre än att våra barn ska må bra. Samtidigt vill man inte ligga samhället till last, så man ilar inte in till akuten utan man ringer sjukvårdsrådgivningen. Det är inte förrän man moget övervägt ärendet tillsammans med dem som man ilar in till akuten.

Man skulle känna sig mindre dum om inte alla man pratar på akuten sedan himlar med ögonen och kallar en för hönsmamma.

Det var bara det.