Mer om gråt

För ett par dagar sedan hade Felix en gråtattack som överträffade allt han gråtit innan i hela sitt liv sammanlagt. Enligt min pappa var detta första gången han grät, enligt mig var det första gången som han "fastnade" i det. Han har gråtit så innan, men inte så länge. Man är ganska ödmjuk inför livet när ens barn är till synes otröstligt.

Det hela började när jag erbjöd honom bröstet. Han tittade upp på mig, log, tog tutten i munnen, spottade ut den igen, skrynklade ihop hela ansiktet och började storgråta. Jag försökte hjälpa honom att rapa, bära runt på honom, byta position i famnen, byta blöjan, allt ovanstående igen och så vidare. Inget hjälpte och paniken vällde upp inom mig, men så kom logiken och vällde tillbaka. Om inget hjälper, då kan jag ju lika gärna skita i att försöka och bara finnas nära istället. Så, vi satte oss i soffan och jag lade Felix i mina armar så att vi fick ögonkontakt, och så började jag prata med honom. Berättade för honom att det är bra att gråta, att det måste man göra för att hantera det som känns jobbigt, att jag hjälper honom med det jag kan men att han själv måste hantera det som är svårt, att jag lovar att det kommer bli bra även om det inte känns så just nu och att jag lovar att finnas nära honom. Efter en kort stund var det som om han började fokusera på mig och kom ur gråten. Sedan somnade han i min famn. Efter det har han haft ett par omgångar där han blir jätteledsen, men han kommer ur dem snabbare när jag gör såhär.

Nä, jag tror inte att han fattade vad jag sa, men jag tror att mina ord lugnade honom. Inte vad jag sa, utan att jag sa. Men, jag tror att jag förmedlar det jag säger när jag sitter lugnt och upprepar mitt mantra för honom. Och jag är övertygad om att det jag säger och det jag förmedlar kommer att påverka honom när han växer upp. På vilket sätt återstår att se, men jag hoppas att han kommer kunna gråta och hantera sina problem när han blir stor. Sopa under mattan är sällan bra, har jag hört.

Nu med ett par dagars erfarenhet mer har jag konstaterat att gråten berodde på ett troll i näsan. Först trodde jag att trollet bodde i tutten, närmare bestämt i höger tutte. Men eftersom han tog den ibland och åt bra då så verkade det orimligt. Nu bor trollet i näsan, och med ett par droppar bröstmjölk i varje näsborre innan amningen så motar vi bort trollet en stund. Det är inte lätt att vara liten och ha en manlig förkylning ett troll i näsan.