För lätt?

Min lilla kille är snart tio veckor gammal. Tio veckor är ingenting, hans liv har knappt börjat. Ändå har han hunnit bli stor. Flera dubbelhakor, goa lår och nästan en decimeter längre än när han föddes. Det allra första av hans bebistid börjar redan försvinna. Mammahjärtat jublar när han gör de där minerna som han gjorde när han var alldeles ny och skulle sätta igång brösten, för han gör dem inte så ofta nu längre. Han har uppfostrat tuttarna bra, så det behövs inte. Mammahjärtat gråter när det inser att pojken inte sover bäst på bröstet längre, utan vill ligga själv i sängen. Den lilla börjar växa upp, och detta är bara början. Jag gläds åt hans utveckling, men mammahjärtat det gråter en skvätt när jag inser att det aldrig går att få tillbaka de små egenheterna han växer ur.

Det är nu det börjar. Den lilla människan börjar ta form, och den personlighet man tidigt ser som mamma börjar bli tydlig för utomstående också. Det är nu månadsbreven från blöjtillverkarna informerar om att "rutinerna nog börjar sätta sig" och kanske får man "sova lite om nätterna nu". "Den jobbiga tiden är över" och nu kan man "börja njuta av sin lilla bebis". Jag undrar om jag inte haft det lite för lätt. Ett inlägg om den kungliga bebisen fick mig att verkligen tro att jag har haft det för lätt, då det undrade om Vickan verkligen fått veta vad som väntar med såriga bröstvårtor, toalettbesök, avslag och så vidare. Visst, de första toalettbesöken efter förlossningen var de värsta i mitt liv, och jag önskade att man rekommenderat mig en ensidig kost av katrinplommon på BB samt berättat att en dunk vatten om dagen är lämpligt när man ammar. Jag som sprungit på toa stup i ett om dagarna var på toa morgon och kväll för att jag visste att det var nödvändigt, inte för att det tryckte på. Och visst hade jag såriga bröstvårtor. Felix formade munnen till lilla O när det var dags att äta, det hjälpte inte. Det isade långt bak i ryggen när han tog tag och förlossningssmärtan kändes obefintlig i sammanhanget. Och de dagar då mjölkproduktionen löper amok och de redan enorma brösten bara blir större och större tills mjölkkörtlarna är i armhålorna och spänner sig, de är inte roliga. Avslagen var bland det värsta. Aldrig har jag längtat så intensivt efter ett bad, bara för att man inte får bada. Jag som glatt mig så åt att slippa mensen under nio månader hade avslag i sex veckor. De små stackars stygnen jag hade skavde utav bara helvete. En kväll försökte jag klippa bort dem med kökssaxen. Jag hoppas att det kan förklara desperationen jag kände på grund av dem.

Men detta var obetydligt i sammanhanget. Min lilla pojke fyllde mig med en sådan lycka att det var långt från oövervinnligt. Grus i skon, inte brutna ben. Min förlossning gick bra, mitt barn sov ordentligt om nätterna redan från början och jag mådde toppen även när den första lyckoruschen lagt sig. Visst tusan var jag lyckligt lottad. Att inte spricka sönder fullständigt och att få igång amningen ganska direkt är absolut sådant som gör anknytningen enklare. Men har jag haft det för lätt? Vet jag verkligen hur det är att ha småbarn? Han har ju knappt gråtit. Sovit varje natt. Ätit ordentligt. Om det jobbigaste är över nu, blir det inte värre än såhär?

*peppar peppar ta i trä*

Många människor säger att det är jag som har format Felix till att bli som han är, trygg och rutinerad. Bullshit kommer jag säga om det så länge jag lever, möjligtvis har jag underlättat för honom att bli den han är. Och det har jag gjort tack vare alla fina människors goda råd, MVC, BVC, föräldratidningar, månadsbrev och informationssiter på nätet. Jag visste ingenting om allt detta förut, men jag har lyssnat och tagit till mig av de råd jag fått. Plockat ut guldkornen och slagit samman dem till något som passar mig. Jag har trott på den kunskap som finns och inte avfärdat goda råd med att jag tycker att folk lägger sig i. 

Mina bästa råd:

– Smörj såriga bröstvårtor med Lanolinsalva (jag använder Medelas Purelan), bröstmjölk och låt dem lufttorka efter vare amning (låt ungen ligga kvar vid bröstet en stund om det är olämpligt att flasha tuttarna). 

– Använd amningsinlägg som lyfter bort tyget från bröstvårtan. NippleEase från Promix är fantastiska!

– Drick mycket vatten när du ammar.  

– Ät massor med lösande kost efter förlossningen. Gå till doktorn om det är för jävligt, det finns hjälp att få. Ha vinylhandskar till hands vid toalettbesöken. 

– Kolla med sidor som vårdguiden och 1177 innan konsultation av familjeliv tas i akt, men om det finns 25 trådar om ditt problem på familjeliv så är det troligen någon som skrivit något vettigt och ditt problem är antagligen helt normalt. Källkritik!

– Tro på din instinkt och din förmåga, både att föda och att sedan ta hand om barnet. 

– Våga fråga och be om hjälp! 

– Och njut, njut, njut och njut över varenda lite detalj hos bebisen. Det hinner knappt börja innan det är för sent.